Ja hänger inte med i svängarna när d kommer till mina egna känslor... d går verkligen upp o ner hela tiden! Ena stunden kan ja känna helt okontrollerad kärlek till min sambo, men stunden efter kan ja känna mig helt kall o vill inte att han ska va nära mig alls! Va fan e d som händer.. varför e d så här för?

Jag fårgade honom rent spontant om vi skulle försöka hitta på nått tillsammans till helgen, bara jag och han, gå ut o äta middag lr nått o fixa barnvakt! VI har ju aldrig vart ute så själva nästan sen vårt barn föddes! D tyckte han väl lät bra, men han fattade inte riktigt varför, o varför ja kommer med sånna konstiga förslag... han tycker väl ja e konstig med med mina humörsvängningar titt som tätt =/ VIlket ja verkligen kan förstå, vem orkar med en gnällig kärring som inte kan kontrollera sina känslor ordentligt?

Han e likadan dock, ibland kan han komma o vara jätte mysig o bara vill pussas o kramas, andra stunden/dagen går han runt här hemma som en zombi o verkar inte riktigt veta va hans exitsens går ut på....

Vi har inte bråkar sen i förrgår tror ja d e ialf.. d känns ju som ett under =O

Jag ber varje dag om att vi ska få en mysig och trevlig jul tillsammans... hoppas verkligen att d e nån som hör mina böner! D hade ju inte skadat för en gång skull!

Jag lever ju tillsammans med en man och har gjort i snart 2 år. Vi har barn tillsammans och vi har haft d jobbigt en längre tid ihop...

Brytningspunkten har vi paserat många ggr i vårat förhållande och har vart påväg att flytta isär, näst inpå ha ihjäl varandra! Men på nått underligt sätt älskar vi fortfarande varandra såpass mycket att vi vill fortsätta tillsammans o försöka få d här underliga förhållandet att funka.. o blir lyckliga? Va e lycklig egentligen? Nån som kan förklara d för mig? Ja vet knappt va d betyder längre... För mig e den ända lyckan min son! D e han som e mitt ljus i livet, inget annat för tillfället, d e för honom ja stiger upp på morronen, för honom som ja anstränger mig att vara glad och possitiv, hade ja inte haft honom så vet ja inte hur mitt liv hade sett ut nu om ja fortfarande hade kämpat för att leva med denna mannen!? För inte fan e d han som får mig att vilja gå upp på morran ialf...

Det känns väl nästan ganska naurligt att förbjudan tankar kommer upp när man har d förjävligt i ett förhållande.. lr? Förbjudna tankar som man absolut aldrig skulle göra till verkligenhet, men ändå!

Med tiden har ja blivit nån annan, en person ja inte känner igen, som inte mina vänner känner igen, knappt min familj längre, ja e inte så här nere som ja vart nu den senaste tiden, jag har alltid vart den som skrattar och är glad och sprider glädje runt mig vart ja än går, t o m när ja knappt e glad själv så blev folk glada av att vara i min närhet, men nu vette fan om dom ens tycker d e en gnutta skoj att ja e ibland dom =/

D va en början på min blogg ialf.. mer kommer d komma för d finns en hel den som ja måste skriva av mig...